Melanie hörde hur fotsteg närmade sig, hon tittade sig hastigt runt, skulle hon hinna gömma sig någonstans?

Hon tänkte precis gå sin väg när hon kände hur en hand tog tag i hennes arm.

"Melanie?" 

Hon vände sig om, det var Nate. Men var det han som hade spelat nyss?

"Nate? Vem var det?"

Ut från rummet kom sedan en annan kille. 

Melanies blick for fram och tillbaks, det var inte det här hon hade tänkt sig... Hon tittade sedan ner på golvet innan hon kände hur Nate drog med sig henne in i rummet. 

Det var större än vad hon trott, hon tittade sig runt medan hon hörde hur dörren stängdes bakom henne. 

"Melanie?" Nate följde henne med blicken medan han väntade på sitt svar.

Hon kände hur deras blickar följde henne. "Mhm...?" 

"Är det okej om vi repar?" 

Hon stannade upp, va? Vadå repa? Nate var ju ny, hur skulle han kunna skaffa sig en-så-kallad "rep-kompis" så snabbt?

Hon nickade sakta innan hon satte sig ner på en av stolarna med armarna i kors. Hon kände sig som en sån där värdelös medlem i någon idol jury. 

Nate och den andra killen satte sig ner vid dem andra två framställda stolarna, tog varsin gitarr i famnen innan dem började.

Melanie slöt ögonen. 

Hon visste vilken låt som dem spelade och började sedan tyst nynna för sig själv.

"we are never apart, no, no... no tears shall fall, no,no... Your smile is my passion, my reason to live. You are the one for me..."

Hon tittade sedan upp, dem tittade på henne, hade hon stört dem? 

"Förlåt, jag menade inget illa.. fortsätt spela..." Hon undvek deras ögonkontakt. 

"Visst..." Den andra killen funderade en stund innan han fortsatte: "Om du sjunger." 

Melanie spärrade upp ögonen, var han galen!?

Alex stannade, tittade på henne, öppnade munnen som om han ville säga något, men stängde den snabbt.

Melanie ryggade tillbaks, vad hade hon nyss sagt?

Hon rodnade häftigt till innan hon tittade ner på golvet, rädd för att möta hans blick. Vad skulle han säga? Tänk om han tog det fel?

Hon älskade honom, men inte på just det sättet. 

Sedan, som om ingenting hänt, hörde hon hur han skrattade sitt glada skratt. Hon tittade upp.

"Jag älskar dig också." Han blinkade med ena ögat innan han ruffsade till Melanies hår. 

Hon suckade en lättad suck, han hade tagit det som skoj!

Dem gick sedan tillsammans till matsalen, tog sin mat innan dem satte sig ner. 

Under hela lunchen kom det flera stycken fram till Alex för att fråga om han ville äta med dem. Melanie började känna sig som en börda över honom...

"Jag kanske ska gå..." Melanie tänkte resa på sig.

"Varför det?" Alex log mot henne, hon rodnade. 

Varför skulle han vara så snäll för?

"Jag behöver vara någon annanstans snart..." Melanie undvek ögonkontakt innan hon reste på sig med matbrickan i ett hårt grepp medan hon hörde hur dem andra eleverna satte sig ner vid Alex.

Hon suckade innan hon ställde brickan på sin plats för att sedan gå. Hon hade egentligen inte någonstans att vara på just nu...

Det var som om hon var i en annan värld, 24 7 som alla brukade säga. 

Melanie bestämde sig sedan för att ta en promenad runt skolan. Skulle hon sakna allt detta när hon gick ut nian? 

Hon såg några förvirrade sexor gå runt med en lapp i handen, för fega för att fråga någon om vägen, men ändå, för rädd att komma för sent. 

Melanie suckade innan hon precis hade tänkt att gå fram för att hjälpa dem stackars eleverna, men någon hade redan hunnit före. 

Såklart, alltid någon som hinner före...

Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte, förbi alla klassrum innan hon kom fram till musikrummet, ingen brukade vara där. Det var i alla fall vad hon trodde.

Melanie stannade utanför rummet, det var någon som spelade något... gitarr kanske?

Hon slöt ögonen, lät musiken komma i kontakt med henne. Hon lät den helt enkelt komma nära. Hon lutade sig mot dörren. 

"Vem där?"

Hon ryckte till, rösten var bekant... Nate?

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Skriver nog en fortsättning senare ikväll :)

Tack maja för att du påmninde mig om mitt skrivande! 

Melanie stannade halvvägs, var det verkligen rätt det som hon skulle göra? Var det verkligen... rätt att tjuvlyssna på någon...? 

Hon hörde hur dem pratade, med sänkta röster som om dem var rädda att någon skulle höra dem innan hon hörde Alexs röst:

"Lägg av Nate!"

Hon tog några steg närmre, Alex lät irriterad och hon ville veta varför. Melanie lutade sig sedan mot väggen, härifrån kunde hon höra allting.

Dem var precis runt hörnet... hon tog ett lugnt andetag för sig själv. 

"Tro inte att du kan komma hit igen, fattar du inte? Melanie vill inte minnas, om hon skulle velat det, så skulle hon kommit ihåg hur du såg ut!" Alexs röst lät dominant, så som en ledares ska göra. 

Melanie spärrade upp ögonen, minnas... vad?

"Minnas..." Nate väntade innan han fortsatte: "Det är inte det jag vill att hon ska heller. Alex, jag vill börja om på nytt och inget mer. Jag har inte kommit hit för att bråka" Nate suckade.

"Inte jag heller" Alexs röst började låta allt mer normal. "Jag vill bara att..." Han stannade "du inte har kommit hit för att göra henne illa, hon betyder mer än något annat för mig, förstår du?" 

Melanie tittade ner på sina händer innan hon började gå därifrån, hon hade hört tillräckligt.

Rasten var sedan över och nästa lektion skulle snart börja, matte. Melanie var inte dålig på det, men hon hade inte någon särskild talang heller. 

Hon gick raka vägen till lektionen innan hon satte sig ner, den började nästan direkt och hon längtade verkligen tills den skulle ta slut. 

Svåra ekvationer kunde hon inte tänka på just nu, allt som ekade var hur dem hade pratat med varandra. Vadå minnas? Minnas vadå?

Det var som om hon var i en helt annan värld, ville hon minnas? Eller ville hon inte det?

Under hela lektionen var hon in den andra annan värld, även fast läraren sa till henne några gånger att lyssna.

Och som om ingenting hänt så tog den lektionen äntligen slut och hon gick till nästa som i sin tur också gick ganska snabbt. 

Melanie tittade på klockan, hennes steg kändes osäkra... men snart var det lunch.

"Melanie!" 

Hon vände sig om, Alex!

Hon ville fråga om vad dem hade pratat om, men då skulle han antagligen förstå att hon lyssnat, och det i sin tur skulle säkert få honom att tvivla på henne--

"Ska vi gå och käka?" Alex log, och med hans leende, avbröt han hennes tvivel. 

Utan att tänka sig för öppnade hon munnen och medan hon log mot honom så sa hon dem tre orden:

"Jag älskar dig."

---------------------------------------------------------------------------------------------

Ledsen för sen update! 

Jag började bli allt mer segare på det och det ber jag om ursäkt för! glömde bort att jag hade en berättar-blogg... :(

Aja, ska bli bättre på det!

och så ett stort tack till Pauo! Som påminde mig om att detta!

Enjoy!

Melanie satt ute på en sten medan hon funderade på vad som hände under lektionen, när Alex och Nates blickar möttes... det var nästan som om... de förklarade krig?

Melanie tittade upp mot den klarblå himlen innan hon slöt ögonen. 

"Jag vill också vara fri" hon suckade en suck för sig själv innan hon hörde ett fniss, hon öppnade hastigt upp ögonen innan hon vände bort blicken, Alex!

"Fri? Jag tycker du är ganska fri av dig" Alex satte sig ner bredvid Melanie på den stora stenen innan han fortsatte: "Du har fortfarande chansen att välja vad du ska bli när du blir äldre tex" han log.

Melanie spärrade upp ögonen, Alex hade rätt, i jämförelse med Alex som hans framtid redan var nerskriven på ett papper, hade Melanie fortfarande chansen... att vara fri. 

Melanie granskade Alex innan hon vände bort blicken som en reflex när hon kände hur någon tittade på henne. Nate?

Nate log tillbaks innan han började gå mot dem.

"Hej" Nates blick fångade Melanies uppmärksamhet. 

"Vad vill du?" Alex suckade, "Du har ingenting att göra här, eller hur?"

Melanie tittade förvånat på Alex, för första gången på länge hade hon hört honom irriterad.

"Prata" Nate vände bort blicken från Melanie innan han fortsatte: "Jag vill prata nu... Alexander." Nate log innan han tittade på Melanie, "Om du ursäktar oss en stund."

Melanie nickade sakta innan killarna gick iväg, hon ville inte sitta här själv. Men om de tänkte prata om något som de inte kunde prata framför henne... så var hon tvungen att vänta... eller var hon?

Hon såg hur de rundade ett hörn, hon bet sig lite lätt i underläppen, som hon gjorde när hon inte riktigt kunde bestämma sig.

Hon tog ett djupt andetag innan hon reste sig upp, borstade av jeansen och började sakta gå dit dem var.

Hon skulle bara... lyssna lite...

------------------------------------------------------------------------------------------------

Ledsen för sen update, men nu är del.5 ute! 

Hon tittade på honom. 

Varför skulle han vilja börja i en ny skola när det ändå bara var sista året?

Han kunde ju knappast vara den typen som blev mobbad av någon. 

Melanie tittade på honom innan hon mötte hans blick. Han hade mörkbruna ögon och mörkbrunt hår. Han såg ut att ha en hyffsat muskulös-kropp också...

Melanie suckade innan hon tittade ut igenom fönstret igen, han var inte intressant. 

"Jaha, det här är..." John tittade ner på sina papper innan han fortsatte: "Nate." 

Melanie ryckte till. Nate?
Hon suckade sedan en tyst suck för sig själv. Vilket underligt namn... var har jag hört det namnet förut?

"Var nu snälla mot honom, och visa honom runt" John låtsades putsa sina glasögon. "Om du har några problem så är det bara att komma till mig. Men nu är det dags för er att kila iväg till era lektioner. Vi ses i eftermiddag!"

Alla började resa på sig, men dem flesta var inte intresserad av att gå dit dem egentligen skulle, dem var mer intresserad av den nya killen.

Melanie tog sin väska innan hon trängde sig förbi alla och började gå längs korridoren. 

"Melanie!" 

Bakom henne kom Alex springande med ett stort leende på läpparna. 

Melanie log tillbaks. 

"Ska vi gå till engelskan?" Alex tog tag i Melanies hand innan han gick raka vägen in i alla andra som också skulle till sina lektioner. 

Melanie tittade sig omkring innan hon ryckte till när dem gick förbi några tjejer.

"Fattar inte vad hon gör med Alex, hon är så ful och hon pratar aldrig." 

Melanie bet sig lite löst i underläppen medan hon kände deras iskalla blickar mot henne, hon försökte att rycka tillbaks hennes hand men Alex höll den kvar. Han vände sig sedan om, tittade rakt in i Melanies mörkblåa ögon och log. 
"Jag finns här, var inte rädd" Alex flinade innan han släppte hennes hand.

De var framme. 

När engelskan äntligen var slut så började nästa lektion, nämligen biologi. 

Melanie väntade otåligt på att den skulle börja, för ju snabbare den skulle börja desto snabbare skulle den ta slut. Hon längtade tills rasten skulle börja, hon ville komma ut från all trängsel överallt.

Melanie satte sig på sin vanliga plats med papper och penna redo för att anteckna. 

Fortfarande strömmade det in elever, Melanie ryckte sedan till innan hon tittade upp. Bredvid henne stod "Nate," han tittade rakt in i hennes ögon, som om han inte var rädd för henne. 

"Nate! Vill du sitta med oss?" Några killar ropade från ett annat bord på andra sidan klassrummet. 

Nate vände bort blicken från Melanie, "Nej, nästa gång kanske." 

Det var första gången Melanie hörde hans röst, Nates röst lät bekant på något sett, men hon visste inte varför den gjorde det.

"Vem är du?" Nate satte sig sedan bredvid Melanie innan han lutade huvud lite på snedd. 

Melanie kunde bara stirra, ingen brukade prata med henne. Vad skulle hon svara?

Hon vände bort ansiktet från honom men kände hur han iakttog henne, skulle han inte ge sig någon gång? Kunde han inte bara gå till dem andra killarna?
Under hela lektionen satt Nate och tittade på henne, och Melanie ner på sitt anteckningsblock. Det var obekvämt för henne att ha någon som tittade på henne hela tiden.

När lektionen äntligen tog slut så la Melanie snabbt ner sitt anteckningsblock och hennes penna i sin väska innan hon reste på sig, äntligen rast!

Hon skulle precis gå innan hon fick dåligt samvete för att hon inte svarat på hans fråga, men det skulle ändå inte spela någon roll, han skulle få veta alla konstiga saker som folk säger om henne i alla fall.

Hon bet sig i underläppen innan hon hastigt vände sig om.

"Melanie!" Hon rodnade häftigt till "mitt namn är Melanie..." Hon fick ögonkontakt med honom. Han tittade förvånat på henne innan han log.

"Vilket fint namn, Melanie" Nate tittade rakt in i Melanies ögon. Det var som om hon inte kunde slita dem ifrån hans.

Melanie kände sedan någon krama henne bakifrån och tittade upp.

"Alex...?"

Hon följde sedan hans blick, den var riktad mot Nates. Melanie rös sedan till, vad var det här för kylig känsla hon fick? 

------------------------------------------------------------------------------------------------

PS! 

Den här gången blev den en aning längre, men det var bara för att jag åker iväg några dagar, och då blir det ingen uppdatering utav "Melanie Stewart" tyvärr.

Hoppas ni orkar vänta tills jag kommer tillbaks då ni får veta fortsättningen! :)

Melanie följde Alex med blicken.

"Åh juste" Alex vände sig om vid dörröppningen. Melanie fick ögonkontakt med honom innan han fortsatte: "Vi ses sen!" Alex log det där fina leendet som fick en att må bra. Melanie rodnade häftigt till när hon kände hur alla tittade på henne. 

Hon hörde sedan viskningar bakom henne, och kände hur de iakttog henne.

Hon suckade. 

In genom dörren kom sedan hennes huvudlärare, John. Han gick med sin kaffekopp i ena handen medan han hade sin bruna portfölj i den andra. Han satte sig sedan ner bakom hans lilla skrivbord framme vid tavlan, la kaffekoppen bredvid sig och sin portfölj på andra sidan. Hans skägg-stubb såg så roligt ut när det stod åt alla håll. John rättade till hans glasögon, kliade sig lite på huvudet, där han nästan inte hade något hår kvar. 

"Godmorgon" sa han med sin mörka röst. Alla satte sig ner. "Idag får vi en ny elev" John lutade sig bak i sin stol. "Han kommer väl snart. Vi tar ett snabbt upprop så att vi får det överstökat." 

När han sa "han" fick alla tjejer något att prata om. 

"Tänk om  han är söt?" Viskade någon bakom Melanie.

Hon blundade sedan medan han läste namn efter namn från listan. Hon räckte bara upp handen när han ropade upp hennes. 

John var den typen av lärare som förstod henne, så han log bara innan han fortsatte. 

Hon hörde sedan fniss och öppnade ögonen, hade hon gjort något pinsamt...?

Hon tittade bak men dem verkade inte intresserad av henne, Melanie följde sedan deras blickar och där framme, stod precis samma kille som hon sett på morgonen. 

Skulle han börja i hennes klass?
 

Melanie tittade sedan ner på golvet, hon kände allas blickar på henne... om det nu var henne dem tittade på. 

Sedan, som om ingenting hänt, hördes fniss igenom hela klassrummet som snabbt utvecklades till skratt. 

Hon tittade upp innan hon började le. Alex! 

Melanie la armarna om honom.

"Hej på dig med" Han la handen på hennes huvud medan han log. Melanie och Alex hade varit bästavänner enda sedan de gick på dagis, alltså var de barndomvänner.

Och fortfarande var Alex hennes bästis, hon kunde berätta allt för honom, allt...

Melanie kände sedan blickar på henne och släppte hastigt taget om honom. Hon visste att dem var olika, Alex var den populära, snygg-snälla killen som skulle ställa upp för allt och alla, till och med myror om de var i fara. 

Och så Melanie, tjejen som ingen riktigt bryr sig om, tjejen som sitter själv vid maten, tjejen som helt enkelt är en aning konstig. 

Dem var olika, de visste hon... men han var hennes enda riktiga vän som hon kunde lita på.

Melanie backade några steg ifrån honom innan hon sneglade ut över klassen, hon mötte några tjejers blickar innan hon snabbt vände på bort huvudet.

De hatade henne, men det visste hon redan. 

Hon satte sig sedan vid sin bänk nästan längst bak i klassrummet och tittade sedan ut igenom fönstret. 

Sommaren skulle snart ta slut och hösten skulle börja. Hon såg hur några ensamma löv flög runt utanför skolan, suckade, innan hon vände ansiktet mot Alex igen. Han stod och pratade med några andra killar innan de skrattade högt. 

Alex var bara några meter ifrån henne, men ändå kände hon sig så ensam. Var det för att de levde i allt för olika världar?

Melanie rös till innan hon tittade ut genom fönstret igen. Men istället för att se några löv flyga runt såg hon där en kille som hon aldrig sett förut. Var han ny?

Hans mörkbruna hår passade honom perfekt, precis som Alex svarta hår passade honom perfekt. 

Melanie sneglade sedan på Alex igen innan hon spärrade upp ögonen, i all hast hade Alex vänt bort huvudet och rest sig upp för att gå. 

... Alex?

Hon kurade ihop sig till en liten boll, så liten, så svag, så... ensam. 

Melanie gömde ansiktet i hennes händer. 

"Kom tillbaks..." viskade hon medan tårarna rann.

"Snälla... Kom tillbaks till mig."

---------------------------------------------------------------------------------------------

Hon åt hastigt upp sin frukost innan hon skyndade sig upp för att byta om, hennes rum var inte särskilt stort, men tillräckligt för att hon skulle få plats med allt hon ville förvara där. Hon var fortfarande i hennes pyamas och tiden flög förbi. 

Skolan skulle snart börja och i all hast drog Melanie åt sig ett par jeans och en randig långärmad tröja. 

Hon skyndade sig sedan ner till den smala hallen innan hon drog på sig ett par svarta converse, borstade igenom håret lite snabbt innan hon sedan tog sin väska och började springa mot skolan. 

Hon tog upp mobilen ur fickan, en gammal sony ericsson som hon haft i så många år. Melanie tittade på klockan innan hon började sakta ner. 

Hon skulle inte behöva springa för att hinna, hon suckade en lättad suck innan hon stannade. 

Tittade sig om lite försiktigt innan hon lutade bak huvudet och tittade upp mot den blåa himmelen. Melanie slöt sedan ögonen medan hon kände hur den svala vinden blåste i hennes ansikte, hon tog sedan ett djupt andetag innan hon öppnade ögonen igen och började gå mot skolan.

När hon väl var framme gick hon raka vägen igenom folkmassan, det var alltid fullt överallt, på varje liten centimeter som fanns på skolan så fanns det någon som stod där, precis innan alla började. 

"Man vill ju spendera sån liten tid som möjligt i klassrummen" hade någon sagt som Melanie råkat höra säga av misstag när hon gick i årskurs åtta.

Melanie lyckades äntligen tränga sig förbi folkmassan innan hon äntligen kom fram till hennes klassrum. 

Dörren var redan öppen så hon slapp öppna den innan hon gick in. 

Hon stannade sedan vid dörröppningen och tittade ut över sina så-kallade-klasskamrater. Alla hade sina gäng, alla förutom Melanie. 

Hon tittade ner på golvet innan hon kände att någon la armen runt henne. Hon spärrade upp ögonen innan hon tittade på armen, sedan ut över klassrummet, såg hur allas miner förändrades och hur deras munnar stängdes igen. 

Vem...?